Manus

Första sången
Andra sången
Tredje sången
Fjärde sången
Femte sången

Första sången

1Orden saftar sig i munnen

2sägner samlar sig och faller,

3far, som forsar över tungan

4tillrar mellan mina tänder

...

5Vipunen blev död av verser.

6Lemminkäinen dog i lekar.

7Jag har annat i beredskap, läsningar som jag har lärt mig

8dragit upp ur dikesrenen, hämtat mig ur ljung på heden

9repat i det låga riset, plockat upp bland unga plantor

10valt åt mig av tåtelvippor, brutit ut ur gärdesgårdar

11medan jag som liten pojke, gick med kor i betesmarker

12mellan hongungsrika tuvor, över solförgyllda kullar

13gick med Muurikki den svarta, och med Kimmo som var brokig.

14Kölden väckde visor i mig, regnet gav mig nya runor

15andra kom med himlens vindar, vaskades ur havets vågor

16fogades ihop av fåglar, suddades av träd i skogen

17Somligt nystade jag samman, en del vred jag till en härva

18resten radades i boden, i den stora kopparkistan

19länge har de varit lagda, i skymundan, mina verser

20skall jag ta dem in ur kylan, hämta dem ur frusenheten

21ställa kistan mitt i stugan, lägga bunten upp på bänken

22skall jag rulla upp mitt nystan, reda ut hela min härva?

23Jag skall ta ett ståtligt stycke, breda ut det sköna sjoket

24om det vankas råg i maten, och ett öl av mustigt maltkorn

25Men om ölet är för enkelt, om det bjuds på bara spisöl,

26låter jag långt mindre mäktigt, vattensmak får då den visa

27som skall roa oss i afton, för att dagen varit viktig

28eller sjungas under natten, till den nya dagens ära.

...

29Slutligen tog han till orda,

30yttrade, och bröt sin tystnad.

31"Måne, hjälp mig, sol släpp ut mig, Karlavagn, lär mig att öppna

32dörren, den besynnerliga, den förunderliga grinden

33jag vill ut ur detta kyffe, alltför trång är stugan bliven

34visa vandringsmannen vägen, mänskobarnet ut i världen

35han vill skåda himlens måne, och beundra solens klarhet

36tyda karlavagnens tecken, se på stjärnorna däruppe."

37en jungfrulig förstföderska

38Ilmatar, gav honom livet.

Andra sången

1Så fann alltså Väinämöinen, fastmark under sina fötter

2på en holme mitt i fjärden, på en skoglös ö i havet

3Där kom han att stanna länge, många år var den hans hemvist,

4denna tysta, kala holme, ön som ännu var helt öde

5Ofta sitter han och grubblar, lutar huvudet i handen:

6vem skall fås att så hans marker, vem skall sätta frön i jorden?

7Pojken Pellervoinen, Sampsa, som är son till själva åkern,

8ja,han får ta hand om sådden, han får sätta frön i jorden

9Sampsa sår med nit och iver, sår på ängsmark och på kärrmark

10sår på moar och på mossar, till och med på hälleberget

11Han sår tall på höga backar, granskog över sluttningarna

12Han sår björk i sanka svackor, al på lagom luckra jordar

13en där det är kargt och stenigt, ekar utmed vattendragen

14Snart nog börjar skogen spira, grönskan stiger späd ur jorden

15granen skjuter skott i toppen, tallens krona breder ut sig,

16björken trivs i sanka svackor, alen i den luckra jorden

17enen på sin magra stenmark, bildar sköna bär i mängder.

18Allvarsmannen Väinamöinen, gick att se hur Sampsa lyckats,

19hur Pellervopojkens storsådd, slagit ut - och sannerligen

20skogen tog sig nog så duktigt, bara eken, som var helig

21hade inte skjutit rötter.

22Då får han se fyra flickor, fem av havets unga tärnor

23bärga hö i morgondaggen, meja gräs på slåtterängen

24ytterst på den långa udden, mellan dimmorna på näset

25Men nu dök där upp ett sjötroll, en stor havs-Turs sprang ur djupet.

26och han satte eld på gräset, ställde till med en riktigt storbrand,

27höet stod i ljusan låga, brann som bara hö kan brinna.

28Hela skörden gick till spillo, alltihop blev sot och aska.

29men ett kärleksblad, ett ollon, låg och grodde under mörjan.

30och där spirade en planta, frisk och kraftig, sköt i höjden

31sträckte upp allt grövre grenar, bredde ut ett yppigt bladverk

32kronan fyllde himlakupan, grönskan svällde ut i rymden

33själva solen blev förmörkad, månen lyste inte längre.

34Gubben Väinamöinen grubblar, söker komma på en lösning

35var finns här den man som mäktar, hugga ned det höga trädet

36ingen mänska orkar leva, inte ens en fisk i havet,

37uta dager eller solsken, utan månen ljus om natten

38Knappast finns en sådan hjälte,

39ingen karl i hela världen

40lär väl rå på ek-åbäket,

41kunna ta sig an det trädet.

42Gamle vise Väniämöinen,

43lade sina ord som följer:

44›› Lyssna til mig, höga ljudfru,

45du min mor som gav mig livet

46sänd hit hjälpare ur havet,

47- där bor mångahanda väsen -

48för att fälla jätteeken,

49tukta det förvuxna trädet

50som nu skymmer sol och måne,

51så att världen ligger mörklagd.‹‹

52En gestalt dök upp i svallet,

53någon steg i land ur vågen

54inte var han särskilt reslig,

55inte heller oansenlig

56som en redig karlatumme,

57eller som en kvinnas tvärhand

58Han var iförd hjälm av koppar,

59stegade i kopparstövlar

60viftade med kopparhandskar,

61sirade med kopparslingor

62och i bältet gjort av koppar,

63dinglade en kopparyxa

64med ett skaft som väl var tumslångt,

65och ett huvud som en nagel

66Väniämöinen tog till orda,

67klädde tanken i en fråga

68›› Vad är du för en persedel,

69för en undermålig pyssling

70föga bättre än en döding,

71duktigare än en drunkad?‹‹

72Småttingen från vattenriket,

73gav strax svar på tal och sade:

74›› Jag är allt en karl bland karlar,

75även om mitt hem är havet.

76Jag är sänd att fälla eken,

77tukta det förvuxna trädet.‹‹

78Allvarsmannen Väinämöinen,

79måste säga vad han tänkte.

80››Du är alltför kort i rocken,

81ganska illa skickad är du,

82Att bli den som fäller eken,

83den som tuktar trädvidundret‹‹

84~ Men när han väl yttrat detta,

85och betraktar lilleputten

86Ser han denne byta skepnad,

87och förvandlas till en bjässe

88Foten stampar hårt i marken,

89hjässan snuddar nu vid molnen

90Skägget skymmer båda knäna,

91ned till hälarna når håret

92Drygt en famn är ögonvidden,

93lika bred är byxan nedtill

94ändå bredare vid knäet,

95midjemåttet väl det dubbla

96Sedan slipade han yxan,

97vässade skärpte eggen

98nötte ut sex sju stycken brynen,

99slet ur slipstenar sju stycken

100därefter skred han till verket,

101stegade beslutsamt framåt

102mäktigt klev han,

103och hans byxor slog och fladdrade om benen

104första steget förde honom,

105ett gott stycke uppåt stranden

106med det andra trampade han,

107på den brunaktiga jorden,

108med det tredje var han redan,

109framme vid den stora eken

110Hastigt lyfte han sin yxa,

111drämde den med kraft i stammen.

112där föll ett hugg, där det andra,

113även tredje gången högg han,

114Gnistor sprutade om eggen,

115röda flammor flög ur veden,

116trädet tycktes redan vackla,

117stammen fick en tydlig lutning

118Det var hugg som hette duga,

119ty den oerhörda eken

120Det vidunderliga trädet,

121stöp och brakade i backen.

122Rotändan låg kvar i öster,

123kronan i nordvästlig riktning

124löven hade hamnat sydvart,

125långt i norr låg några grenar

126När den oerhörda eken,

127äntligen var röjd ur vägen

128kunde solen åter skina,

129månen lysa klart i natten

130ödelandet börjar grönska,

131skogen skyndar sig att spira,

132gräset gror och grenen lövas,

133fåglar sjunger jubelsånger

134trastar stämmer upp i träden,

135högst i toppen tutar göken

136Bärris skjuter tätt ur marken,

137ängen täcks av blomsterfägring

138bara kornet vägrar växa,

139kommer inte upp ur jorden

140Gamle vise Väinämöinen,

141går försänkt i djupa tankar

142nere vid det stora vattnet,

143vandrar utmed fjärdens stränder

144då ser han sex frön i sanden,

145hittar sju små sädeskärnor

146gömmer dem i mårdskinnspåsen,

147i sin börs av rödekorre

148Vad han tänkte sig att göra,

149var att sätta dem i jorden

150kring kalevas eget brunnshål,

151och på Osmos åkersbacke

152Mesen kvittrade på grenen,

153››Osmos korn skall inte spira

154kaleva får ingen havre,

155förrän bättre jord är bruten

156förrän flera trädet är fällda,

157och en sved har bränts för sådden‹‹

158Då lät gubben Väniämöinen,

159smida sig en eggvass yxa

160och med den högg han ner träden,

161röjde en ofantlig yta,

162avverkade hela skogen,

163en björk lät han bli - där skulle

164fåglar kunna vila vingen,

165Örnen kom på breda vingar,

166svingade sig genom luften

167dit för att beskåda verket,

168››varför har du lämnat björken,

169där att spreta mitt på hygget?‹‹

170Gamle Väniämöinen sade,

171››Den skall få stå kvar och tjäna

172som ett tillhåll för er fåglar,

173som ett luftigt hägn för örnen‹‹

174Luftens stolta fågel sade,

175››Det var bra, det var förnuftigt

176klok var du som ville lämna,

177kvar en fristad för oss fåglar,

178och en plats där jag kan vila‹‹

179Örnen satte fyr på hygget,

180fågeln slog den första gnistan

181Nordan blåste liv i elden,

182från en nordost kom friska pustar

183elden svepte över hygget,

184brände allt kol och aska

185Därefter tog Väinämöinen,

186fram de sex sju sädeskornen

187som han hade burit med sig,

188gömda i en mårdskinnspåse

189lade dem i mull med orden

190››Lutad över jorden sår jag;

191må de sädeskorn jag sätter

192spira mellan skaparns fingrar,

193skyddas av den högstes händer

194Ukko, övergud i höjden,

195ålderman bland himlens gudar

196kalla nu till ting och stämma,

197gör ett rådslut där i rymden.

198skicka rengskyar från öster,

199sänd hit flera med nordvästen,

200samla mörka moln på himlen,

201så i väster som i söder.

202låt det regna, låt det stänka,

203låt det dugga honungsdricka

204på den brodd som här skall spira,

205på de fält som snart skall grönska‹‹

206Ukko, övergud i höjden,

207ålderman bland himlens gudar

208kallade till ting och stämma,

209rådslag i den klara rymden.

210rengmoln ryckte in från öster,

211med nordvästen kom där flera,

212mörka skyar steg på himlen,

213så i väster som i söder

214ukko skockade dem samman,

215lät dem törna mot varandra,

216och då kom det milda regnet,

217skurar som av honungsdricka

218föll över den färska brodden,

219över markens nya gröda.

220Kornet sköt upp späda spetsar,

221gröna toppar steg ur jorden,

222ur den mjuka åkermyllan,

223som beretts av Väinamöinen

224Där gick gamle Väinämöinen,

225av och an på sina ägor

226in flög göken över gärdet,

227såg det kvarlämnade trädet

228››Vad är meningen med björken,

229som står där mitt i din åker‹‹

230Gamle Väinämöinen sade:

231››Jo den björken har jag sparat

232för att du skall ha ett galträd,

233sätta dig i toppen, tennbröst,

234ropa klart ur silverstrupen,

235kväll och morgon skall du gala,

236gal till mina markers lycka,

237gal till mina skogars glädje,

238gal för mina stränders välstånd,

239gal för nya goda skördar

Tredje sången

1Levnadsvise Väniämöinen,

2lever sin tid, lever lång tid

3gott på väinös svedjemarker,

4högt bland kalevalas moar

5sjunger sina långa sånger,

6kväder dem och kvintilierar

7Dagarna i ända sjöng han,

8nätterna igenom drog han

9långa slingor visdomsverser,

10tillkomna i forna tider

11obekanta för de flesta,

12unga lika väl som vuxna

13i vår egen usla ålder

14nära intill tidens ände

15Vitt omkring på ryktets vingar,

16nådde nyheten om sången

17känt blev det såväl i södern,

18som i höga nordens nejder

19En som hette Joukahainen,

20ung och frisk och född i Lappland

21stack sig en gång in till bygden

22där var det ett allmänt omtal

23väinämöinens visdomsverser,

24vad han kunde, vad han visste

25vilka storartade sånger

26vilka oslagbara visor

27Det var mera än han tålde,

28avundsjuk blev han i själen,

29han for genast hem till mamma,

30till föräldrarna de kära

31lät dem utan omsvep veta

32vad han tänkte företa sig

33fara ned till väinöbygden

34och ta mått på väinämöinen

35Det gick ingen av dem med på,

36nej sa pappa, nej sa mamma

37››aldrig åker du till väinö

38och tar mått på väinämöinen

39där blir du med sång förtrollad

40både bunden och förhäxad

41mun och huvud snöas över

42såsom luft blir lilla handen

43mister rörelseförmågan

44du blir lam i alla lemmar‹‹

45Då sa unge Joukahainen,

46››Pappa vet vad pappa säger

47inte mindre klok är mamma,

48men jag själv är allra klokast

49om jag tänker mig att tävla

50visa vad jag riktigt går för

51är det jag som tämjer mannen

52mästrar den som står emot mig

53den som anses som den bäste

54blir bevisligen den sämste

55skor som stenar får han på sig

56av en ankarsten tyngs bröstet

57vantarna som stenar väger,

58hjälmen som en kullrig klippa‹‹

59Han bröt upp och lydde inte,

60tog och sadlade valacken

61med den eldsprutande nosen

62spände sedan eldvalacken

63för den guldfärgade släden

64Där han åker går det undan,

65en dag kör han och en andra

66än en tredje hann han åka

67innan han den tredje kvällen

68nådde fram till väinöbygden

69högt bland kalevalas moar

70Allvarsmannen Väniämöinen,

71siaren för alla åldrar

72var på sina egna vägar

73Då kom unge Joukahainen,

74åkande emot på vägen

75deras skalmar stötte samman

76dragrem fastnade i dragrem

77lokorna tog i varandra

78bogträ krökte sig om bogträ

79Båda två stog sedan stilla, stod ett tag och tänkte efter

80svetten skvalade av lokan, imma ångade kring skalmen

81Gamla Väinämöinen frågar,

82››Vilka kan du vara släkt med

83som tar mer än halva vägen,

84och far fram så oförsiktigt?

85Lokan min har du fördärvat,

86fast den var av bästa virke

87släden, se, är söndersliten,

88helt förvriden, rena vraket‹‹

89Unge Joukahainen hade,

90inte långt till svar på talet

91››Jag är unge joukahainen,

92det är du som nu skall säga

93vad slags slödder du är släkt med!‹‹

94Allvarsmannen Väinämöinen,

95sade honom vad han hette

96tilläggande sedan order: ››Är du unge Joukahainen

97får du ta ett steg åt sidan

98för du är den yngste av av oss‹‹

99Men den unge Joukahainen,

100gav sin egen syn på saken

101››Gammal eller ung, det spelar

102ingen roll det för respekten!

103Den som vinner i att veta

104han skall stanna kvar på vägen

105är du gamle väinöämöinen

106sångaren för alla åldrar

107låt oss sjunga ett par sånger

108komma fram med våra konster

109mannen älskar ädel tävlan

110söt är segern för de flesta

111Levnadsvise Väinämöinen,

112tänkte efter, tog till orda

113"alltför enkel är förvisso

114jag för varje sångartävling

115mest har jag hört göken gala

116när jag gått längs åkerrenen

117hur som helst så vill jag gärna

118höra vad du har på hjärtat

119vad du fattar framom andra?"

120Unge Joukahainen svarar: ››Ett och annat lär jag kunna!

121klart för mig står ganska mycket

122som jag har tänkt ut och tolkat

123taket har ett hål för rölken

124spisen reser sig kring elden

125Måste jag berätta mera är det inte tomt i skäppan

126en sak till förvisso vet jag

127renen drar i norden plogen

128men i söder är det stoet

129och i övre lappland älgen

130Tre är landets största forsar,

131tre de skönaste av sjöar

132tre är fjällen framom andra

133under himlens klara kupa

134tavastländska hällävirveln

135Kaatraforsen i Karelen

136Vouksen, älven utan like

137Imatra det oslagbara‹‹

138Gamle Väniämöinen sade,

139››Kallar du det där för kunskap?

140Barn och kvinnorär den värdig,

141inte vuxna, gifta karlar!

142Sjung i stället visdomsverser

143om en enda evig fråga‹‹

144Unge Joukahanien åter,

145svarade så gott han kunde:

146››Sparven vet jag hur kan skaptes,

147sparven tillhör fågelsläktet

148huggormen till grönormarna

149kokhett vatten, vådligt farligt

150brännsår elaka till arten

151videt var det första trädet

152furans fot det första huset,

153stenhällen den första grytan

154Levnadsvise Väinämöinen,

155kom då fram med nästa fråga

156››Har du mera minneskunskap

157eller är det hela över‹‹

158››Nej, sa unge Joukahainen,

159››Ett och annat kan jag minnas!

160jag kan ännu minnas tiden,

161när jag gick och plöjde havet

162veckade dess våta stränder

163gjorde gömställen för fisken

164sänkte ned de största djupen

165bar ihop till åsar, backar

166kramade ur jorden klippor

167Jag var med som sjätte medlem,

168sjätte eller sjunde kanske

169av det lag som lyfte landet

170som den höga himlen höjde

171reste regnbåden i rymden

172satte månens klot i rullning

173hjälpte solen med att stiga

174karlavagnen att ta ställning

175stärnorna i skyn att tändas

176Gamle Väinämöinen morrar:

177››Jag vet en som står och ljuger

178ingen har sett dig den dagen

179då det plöjdes plats för havet

180stränder veckades till vikar

181gjordes gömställen för fisken

182då de största djupen sänktes

183klippor kramades ur jorden

184Unge Joukahainen visste vad han härpå måste svarar,

185››om jag inte vet tillräckligt

186vill jag ge åt svärdet ordet

187alltså gamla väinämöinen

188du är väldigt stor i käften

189nu får svärden fälla domen

190törs du mäte klingor med mig‹‹

191Gamle Väninämöinen sade:

192››Törs! Förlåt mig om jag skrattar!

193åt ditt järnspett, åt din tanke

194men att börja fäkta med dig

195det får nog för min del vara

196arma krake, stackars fåne

197du är alltför obetydlig‹‹

198Unge Joukahainen grinar,

199ruskar huvudet, och rösten

200fastnar i det svarta skägget

201äntligen får han så ur sig

202››en som vägrar slåss med värja

203inte ens törs mäta klingan

204skall jag till ett svin förvandla

205sjunga tryne på och klövar

206hjältar av det slaget slänger

207jag precis dit jag behagar

208doppar dem i rena dyngan

209kör dem ner i fähusmodden‹‹

210Fruktansvärd var Väinämöine,

211när han skymfad greps av vrede

212och begynte sjunga sånger

213trollsångerna som han kunde

214ingenting för barnens öron

215inget barn- och kvinnojoller

216nej det var en skäggig kämpes

217sång, för het för barnahalsar

218knappt för unga kämpar tjänlig

219sällan hörd på friarfärder

220i vår egen usla ålder

221nära intill tidens ände

222Gamle Väinö, vad han kunde!

223Sjöar sjöd och jorden skälvde

224kopparbergen gick i vågor

225fasta hällar for i stycken

226klippor brast med brak i bitar

227stenar sprack på alla stränder

228Illa gick det Joukahainen:

229friska löv sprang ut på lokan

230bogträna blev videbuskar

231av den gyllne släden gjordes

232trä som svartnade i träsket

233hästen med dess pannas stjärna

234blev det stenar av i forsten

235Svärdet med det gyllene fästet,

236blev det blixtar av på himlen

237Joukahainen själv blev sjungen,

238djupt, till midjan ned i kärret,

239jäms med låren i en lågmark

240Unge Joukahainen kunde både fatta klart och känna

241vilken väg han slagit in på

242vilken resa han var stadd på

243när han utmanat den store

244gamle mästaren i sångkonst

245Han försökte lyfta foten,

246utan minsta form av framgång

247han försökte med den andra,

248som av sten var stövelparet

249Unge Joukahainen börjar finna läget obehagligt

250lindrigt sagt, och värre blev det

251nytt ljud kom det nu i skällan

252"Å du vise Väinamöinen

253insiktsfull som ingen annan

254mjuka upp dit maktspråk lite

255lätta lite på ditt järngrepp

256gör mig fri igen och ledig

257det skall du få riklig lön för

258lösensumman blir ansenlig‹‹

259Gamle Väinämöinen sade,

260››Och vad får jag för belöning

261om jag mjukar upp mitt maktspråk

262lättar lite på mitt järngrepp

263gör dig fri igen och ledig?‹‹

264Unge Joukahainen sade:

265››Mina bågar är två skattar

266verkligt värdefulla vapen

267en är gjord att skjuta långt med

268men för målskjutning den andra

269ta den som du tycker bäst om‹‹

270Väinämöinen sade: ››Dåre,

271vad skall jag med dina bågar?

272dina usla krökta kvistar

273jag har egna bättre bågar

274bågar som kan jaga själva

275skjuta utan skytt sitt byte‹‹

276unge joukahainen sjöng han

277ännu djupare i jorden

278Unge Joukahainen kvider:

279››Mina båda segelbåtar!

280sällan ser man lika vackra

281en är lätt och tävlingsduglig

282och den andra är en lastbåt

283ta den som du tycker bäst om!‹‹

284Gamle Väinämöinen fnyste,

285››Vad gör jag med dina båtar?

286jag tar ingadera av dem

287egna bättre båtar har jag

288båtar, stadiga i stormen

289båtar som i motvind seglar.‹‹

290ännu djupare i jorden,

291sjöng han unge joukahainen

292Unge Joukahainen härnäst,

293››Å, du gamle Väinämöinen,

294hjälp mig ut ur hjälplösheten

295hela skörden skänker jag dig

296sandåkern där hemma får du

297ta som lösen för mitt huvud

298låt mig få behålla livet.‹‹

299Väinämöinen obevekligt:

300››Vad gör jag med dina skördar

301tok, och dina sandjordstegar!

302Sådant är jag inte utan

303Åkrar har jag landet över,

304skörden står i stora stackar‹‹

305han sjöng på och joukahainen,

306sjönkt allt djupare i jorden.

307Unge Joukahainen insåg,

308nu att han var illa ute

309halva hakan låg i gyttja

310skägget skvätte vått och sketet

311mossa trängde in i munnen

312gammalt trä stack in i gapet

313Gäll ljöd Joukahainens jämmer,

314››Å du vise Väinämöinen

315insiktsfull som ingen annan

316sjung en sång med omvänt syfte

317spara detta lilla livet

318släpp mig upp ur bottenslammet

319Om du mjukar upp ditt maktspråk,

320lättar lite på din låsning

321sänder jag min syster aino,

322skickar jag min mammas flicka

323för att städa i din stuga

324sopa golvet, diska kärlen

325hålla sängkläderna rena

326väva dig en gullgarnskappa

327baka honungskakor åt dig‹‹

328Gamle Väinämöinen gladdes,

329högeligen när han hörde

330det, att joukahainen syster

331skulle bli hans höstförgyllning

332Han tog plats på glädjestenen,

333sjöng ett tag och än det andra

334tog för tredje gången tonen

335lät sin trollsång mista makten

336löste upp sin förra låsning

337Fri blev unge Joukahainen,

338hakan åkte upp ur ävjan

339skägget sken, från slam befriat

340hästen hoppade ur stenen

341släden släpptes ur sin trähög

342Släpigt klev han upp i släden,

343tryckte ryggen tätt mot gaveln

344gav sig av med sorg i sinnet

345tungt som bly var hjältens hjärta

346när han körde hem till mamma

347till föräldrarna de kära

348Unge Joukahainen gråter,

349gråter hejdlöst så det skvalar

350står bedrövlig till att skåda

351hatt och huvud hänger tröstlöst

352läpparna är dubbelvikta

353näsan dyker neråt munnen

354Första frågan får den unge,

355av sin fostrerska, sin mamma

356››Varför gråter du, min gosse

357du min egen, säg vad är det

358varför är din mun så veckad

359näsan nerdragen för munnen‹‹

360Unge Joukahainen svarar,

361››Kära mamma, du mitt upphov

362orsak har jag sannerligen

363det har hänt så hemska saker

364att jag bittert måste klaga

365inget annat kan än gråta

366Saken som jag sörjer över,

367är att jag har sålt min syster

368mammas egen unga Aino

369åt en gubbe, Väinämöinen,

370sångaren, till stöd och maka

371åt en utlevad och darrhänt

372frusen åldring till ett skolsken‹‹

373Vad gör då hans goda moder?

374gnuggar händerna av glädje!

375Säger sedan till den unge,

376››Låt, min gosse blir att gråta

377Här är inga ledsamheter

378ingen orsak alls att sörja

379jag som genom livet längtat

380drömt så länge jag kan minna

381att till släkting få en storman

382blanda stormansblod i ätten

383få till måg en väinämöinen

384en så insiktsfull till frände‹‹

385Unge Joukahainens syster,

386grät och blev i grunden skakad

387en dag grät hon och den andra

388låg på ansiktet i farstun

389grät av sorg från hjärtats botten

390grät i djupaste förtvivlan

Fjärde sången

...

1grann och pyntad i det gröna,

2och han vände sig till henne:

3››Flicka lilla, flicka lilla

4Låt du mig och ingen annan

5Vara den du gör dig fin för

6Den du glädjer med din grannlåt

7Pärlhalsband och kors på bröstet

8Flätat hår och silkessnoddar‹‹

...

9››Men se så min flicka lilla

10Varför gråter du så bittert‹‹

...

11››Men min stackars lilla syster

12Varför går du där och gråter?‹‹

...

13Nynnandes i takt med stegen

14Å det värker i mitt hjärta

15å det spränger i mitt huvud

16ja det kunde inte värka

17kunde inte kännas värre

18om jag stackars arma flicka

19så gick under av all sorgen

20rycktes bort från detta livet

21bruten av mitt livsbekymmer

22nu är tiden inne tror jag

23att ta mitt farväl av världen

24att gå bort till dödes rike

25söka mig till underjorden

26pappa skulle inte sörja

27mamma knappast vara ledsen

28eller bror min ta till gråten

29om jag gick i sjön helt enkelt

30lät mig tas om hand av vattnet

31sjönk i djupet under ytan

32ner i bottnens svarta gyttja

...

33Haren svarade förnumstigt

34››Saken är så gott som ordnad‹‹

...

35och blev inte svaret skyldigt

36››Det skall fan bli slängd i grytan,

37jag är här på annat uppdrag

38för jag kommer med en nyhet,

39och har saker att berätta

40Hon är död, er vackra Aino,

41Hon är borta, hon har drunknat

42död är hon med silverspännet,

43död är hon med mässingsbältet

44hon har gått till havets botten,

45under vågorna på vidden

46för att sällskapa med siken,

47och bli alla fiskars älskling‹‹

Femte sången

1Levnadsvise väinämöinen,

2var förkrossad av det skedda

3grät från gryning och till skymning,

4grät om natten ännu mera

5för att hon, den fagra, skördats,

6att den unga blomman bleknat

7slumrat in i havets armar,

8vaggats bort av havets vågor

9Suckande och sorgsen gick han,

10dit där blåa havet börjar

11och hans ärende var detta

12››säg mig, untamo, du drömske,

13du som sover under jorden

14var kan ahtos husfolk vara,

15vellamo och hennes jungfrur?‹‹

16Untamo, den drömske, sade,

17han som sover under jorden:

18››Ahtofolket bor långt borta,

19vellamo och hennes jungfrur

20på en dimmig uddes ände,

21på en holme höljd i töcken

22udner havets svall av vågor,

23på en svarnad gyttjebotten

24där bor ahto och hans husfolk,

25vellamo och hennes jungfrur‹‹

26Gamle väinämöinen styrde,

27stegen ner till båthusstranden

28redde ut en härva revar,

29tog en titt på sina krokar

30och var färdig för att fiska,

31satte så i gång och rodde

32tills hans hade hittat holmen,

33med den utskjutande udden

34den i töcken höljda holmen

35Sällan såg man sådant mete,

36större tålamod vid flötet

37flitigare bruk av donen,

38kopparspöet spratt och spändes

39ut med sång for silverlinan,

40så förgick en mängd av dagar

41men en morgon av de många,

42hände det: det högg på kroken

43där satt fast en lax på linan,

44fisken fick han upp i båten

45över kanten på sin eka,

46såg på den från alla sidor

47sade så, när han var färdig

48››Konstig fisk som fisk betraktad,

49jag har aldrig sett en sådan

50slätare är den än siken,

51ljusare än någon öring

52alldeles för olik mänskor:,

53härband har en jungfru på sig

54gördel alla vattennymfer,

55örhängen har varje hustru

56lax måhända, havlax närmast,

57eller abborre ur djupet‹‹

58Kniv har Väinämöinen med sig,

59silverskaftad, fäst vid bältet

60slet nu upp sin kniv ur slidan

61för att få sin fisk i bitar,

62laxen delad upp i lagom

63stora stycken för en frukost,

64för det lätta morgonmålet

65likaså för middagsmålet,

66och en riktigt riklig kvällsvard

67När han skulle till att skära,

68lade eggen intill laxen

69sprätter fisken till och rymmer,

70silverblänkande i havet

71upp från båtens röda botten,

72ut ur väinämöinens eka.

73nu lät varelsen därnere,

74upp sin mun med mänsklig tunga:

75››ack du gamle väinämöinen

...

76eller till en kraftig kvällsvard‹‹

77Väinämöinen var förvånad,

78››Vad kom du i så fall hit för?‹‹

79››för att bli din egen äkta maka

...

80vattenandens unga älskling‹‹

81Gamle väinämöinen grämde,

82sig då innerst in i själen

83››Kära joukahainens syster!,

84Säg du kommer väl tillbaka!‹‹

85Aldrig kom hon mer tillbaka,

86aldrig mer i livets dagar

87hon var borta och försvunnen,

88under vattenytan gled hon

89mot den mångfärgade stenen,

90mot den mörka bottengraven

91Levnadsvise väinämöinen,

92grubblade i ett och tänkte

93vad han ännu kunde göra,

94han band sig en not av silke

95drog den kors och tvärs i vattnet,

96längsmed sunden och tvärsöver

97lade ut i lugna vatten,

98vid de grund där laxen lever

99runtom väinöbygdens vatten,

100intill kalevalas uddar

101Andra fiskar fick han ofta,

102alla som i vattnet vimlar

103men den fisken fick han aldrig,

104som han mer än allting sökte

105den som vellamo tog till sig,

106vattenandens unge älskling

107Gamle väinämöinen sörjde,

108över det som gått så illa

109hakan hängde hatten hölls knappt,

110uppe när han tog till orda

111››Vilken dåre jag har varit,

112helt förstockad i förståndet

113jag som var så klok och kunnig,

114hade omdöme som ingen

115nu är allting upp och nedvänt,

116när jag står som usel gubbe

117den som var min långa längtan,

118var min längtans mål i livet

119den som vellamo tog till sig,

120vattenandens yngsta älskling

121som jag ville ha till maka,

122till min hustru genom åren

123henne hade jag på kroken,

124hon var hos mig här i båten

125men jag anade det inte,

126lät min längtan gå förlorad

127gav åt havet henne åter,

128såg i sjöar henne sjunka‹‹

129Han var redan nästan hemma,

130men hur lång var inte vägen

131som han med förtvivlan mätte,

132när han närmade sig huset

133››gökar gol en gång i tiden,

134mina gamla glädjegökar

135vad har nu fått den att tystna,

136vad har grumlad sångarglädjen?

137sorgen sände tystnad åt den,

138sorgen sövde sångarglädjen

139sånglösa är skogens salar,

140ingen sång i solnedgången

141underhåller mig om kvällen,

142ingen muntrar upp min morgon

143om jag visste hur jag nu skall,

144orka vidare i världen

145den som kunde visa vägen,

146ge mig råd och goda regler

147var min mor, men hon är borta,

148hon som vissste hur man härdar

149ut när sorger tynger sinnet,

150när förtvivlan spränger hjärtat

151under dessa sorgens dagar,

152då det är som allra dystrast‹‹

153Modern vaknar upp i mullen

154ger ett svar ur svarta djupet

155››...rör sig raskt på lätta fötter

156och är kvick och vig i kroppen‹‹

157Gamle goda väinämöinen,

158rustade sig nu att resa

159bort till kyligare trakter

160till de dunkla nordanlanden